Bouguereau made more than seven hundred finished works. French painter. From 1838 to 1841 he took drawing lessons from Louis Sage, a pupil of Ingres, while attending the coll?ge at Pons. In 1841 the family moved to Bordeaux where in 1842 his father allowed him to attend the Ecole Municipale de Dessin et de Peinture part-time, under Jean-Paul Alaux. In 1844 he won the first prize for figure painting, which confirmed his desire to become a painter. As there were insufficient family funds to send him straight to Paris he painted portraits of the local gentry from 1845 to 1846 to earn money. In 1846 he enrolled at the Ecole des Beaux-Arts, Paris, in the studio of Francois-Edouard Picot. This was the beginning of the standard academic training of which he became so ardent a defender later in life. Such early works as Equality reveal the technical proficiency he had attained even while still training. In 1850 he was awarded one of the two Premier Grand Prix de Rome for Zenobia Discovered by Shepherds on the Bank of the River Araxes (1850; Paris, Ecole N. Sup. B.-A.). In December 1850 he left for Rome where he remained at the Villa Medici until 1854, working under Victor Schnetz and Jean Alaux (1786-1864). During this period he made an extensive study of Giotto's work at Assisi and Padua and was also impressed by the works of other Renaissance masters and by Classical art. On his return to France he exhibited the Triumph of the Martyr (1853; Luneville, Mus. Luneville; ) at the Salon of 1854. It depicted St Cecilia's body being carried to the catacombs, and its high finish, restrained colour and classical poses were to be constant features of his painting thereafter. All his works were executed in several stages involving an initial oil sketch followed by numerous pencil drawings taken from life. Though he generally restricted himself to classical, religious and genre subjects, he was commissioned by the state to paint Napoleon III Visiting the Flood Victims of Tarascon in 1856   Related Paintings of Adolphe William Bouguereau :. | Idyll:Family from Antiquity (nn04) | The Elder Sister (mk26) | Song of the Angels (mk26) | The Dance | Marguerite (mk26) |
Related Artists:
Arturo Ferrari
(Milan, 1861 - 1932) was an Italian painter. Initiated into artistic studies by his father Cesare, an associate of Luigi Scrosati, and the painter Mose Bianchi from Lodi, Arturo Ferrari completed his training at the Brera Academy under the guidance of Giuseppe Bertini from 1877 to 1884 while working in the studio of Gerolamo Induno at the same time. He made his debut at the Esposizione di Belle Arti di Brera in 1879 with a view of the interior of Milan Cathedral, thus inaugurating the repertoire of Milanese perspective views that was to be a constant feature of his vast production of oil paintings and watercolours. He soon became the guiding spirit of a poetic and sentimental evocation of "Old Milan" during the phase of transition to the 20th century, when the face of the city changed radically through wholesale rebuilding. A regular participant in all the major exhibitions until 1932, the year of his death, he was the recipient of numerous marks of official recognition and enjoyed considerable success with the public as well as the esteem of conservative critics.
Januarius Zick
German,1730-1797 was a painter and architect. He is considered to be the one of the main masters of the Late-Baroque. Januarius Zick was born in Munich and began to learn his trade from his father, Johannes Zick, a renowned painter himself, to whom he was apprenticed in order to learn how to paint frescoes. In 1744, when Januarius Zick was fourteen years old, his brother, three years his junior, fell to his death from a scaffolding in Weingarten. From 1745 to 1748, Januarius Zick was apprenticed as a bricklayer to Jakob Emele in Schussenried. Having finished his apprenticeship, he worked, together with his father, at the residence of the Prince-Bishop of Wurzburg and then, until the mid-1750s, at the residence of the Prince-Bishop of Speyer in Bruchsal. In 1756, Januarius Zick went to Paris to further his education. There, he came into contact with artists and art connoiseurs from Rome, Basel and Augsburg, who broadened his horizon concerning his art and had a considerable influence on him. After having furnished Castle Engers near Neuwied with frescoes in 1760, he was appointed court painter to the Prince-Elector of Trier, the archbishop of Trier. He married in Ehrenbreitstein and settled there. After 1774, he also designed intarsia paintings for cabinet maker David Roentgen. From the late 1770s on, Januarius Zick was very active in Upper Swabia, furnishing a number of monastery churches and parish churches with frescoes and altarpieces.
martin mijtens d.a
Martin Mijtens d.ä., Martin Meytens, Martin Mytens, född 1648 i Haag, Holland, död 1736 i Stockholm och begravd i Maria Kyrkan, nederländsk konstnär. Far till Martin Mijtens d.y. och son till porträttmålaren Isaac Mijtens. Mijtens kom till Stockholm före eller under år 1677 och fann där ett så tacksamt fält för sin konst, att han beslöt stanna och 1681 satte han bo. Av hans första verk finns prov i Vibyholms och andra samlingar. De visar, att han hade en fin pensel, behaglig, varm, fastän tunn färg samt livlig och karakteristisk uppfattning av de skildrade. Med sina gråaktiga fonder, de ofta gulbruna draperierna och den enkla, naiva framställningen bildar Mijtens vid denna tid en bestämd motsats till David Klöcker Ehrenstrahl. Men dennes anseende och den gunst hans målningssätt vunnit var så stora, att även Mijtens måste böja sig. Så småningom blir hans bilder något anspråksfullare och djärvare, åtbörder och minspel kraftigare, bisakerna rikare, tonen i det hela mer högstämd, utan att personligheten försummas eller återgivningen av hudfärg överger den varma, åt gult dragande hållningen. Många bilder från denna hans andra period, som ungefär omfattar åren 1685- 1700, finns på Skoklosters slott, där Nils Bielke och hans grevinna, Eva Horn (i landskap), hör till mästarens bästa målningar, och på Vibyholm, i Uppsala (professor Schwedes porträtt i Uppsala museum och Olof Rudbeck d.ä.:s förträffliga bild, 1696, i medicinska fakultetens sessionsrum), i Hammers samling och på inte så få andra ställen. Konstnärens vana att högst sällan signera har gjort, att bilderna från dessa år ofta har blandats ihop med Ehrenstrahls och gått under den senares namn. Säkra skiljetecken är emellertid draperierna, som hos Mijtens saknar stil och ofta verkar tämligen slappt tecknade, och även det livligare åtbördsspelet. Man vet, att Mijtens, trots sin medtävlares anseende, var mycket eftersökt som porträttmålare och samlade förmögenhet på sin konst, så att han kunde bl.a. förvärva ett ej obetydligt konstgalleri. Han var även alltifrån 1692 och ganska länge kyrkoråd i den lilla holländska församlingen i Stockholm. 1697 och 1701 företog han resor till hembygden, den förra gången åtföljd av sin unge lärjunge Lucas von Breda. Utom denne ej obetydande konstnär utbildade Mijtens även sin son , som under det i Tyskland antagna namnet van Meytens berömde målaren (se denne), samt G. de Marees och möjligen flera. Man kan säga att omkring år 1700 vidtog Mijtens tredje maner. Karnationen får en dragning åt rött, som slutligen blir nästan stötande (t. ex. i Fabritius och prins Alexander av Georgiens porträtt på Gripsholms slott), teckningen vårdslösas mer, och de granna röda eller djupblå draperierna är stillösare och hårdare målade än förr. Dock lever ännu inte litet av den forna kraften i karaktärsteckningen, och anordningen bibehåller i mycket den förra prydligheten. Även denna hans nedgång finnes ej sällan företrädd i svenska samlingar. Märkligt är ett självporträtt (nu på Fånö i Uppland), emedan det enligt sägnen skall vara målat på hans höga ålderdom och under sinnessvaghet (om denna vet man för övrigt inget). Utom måleriet idkade han även gravyr samt utförde ett porträtt af Karl XI i svart maner och möjligen ett par andra blad i samma art (Gustaf Adolf de la Gardie, Georg Stiernhielm). Mijtens skall, enligt gammal uppgift, ha avlidit i Stockholm 1736; enligt en urkund levde han ännu i juli 1730. Hans målningssamling såldes av hans arvingar till preussiske överstemarskalken greve Gotter och kom inte långt därefter till storhertigen af Werttemberg. Carl Gustaf Tessin, som tycks ha hyst mycken ringaktning för Mijtens omtalar dock, att denna samling på sin tid ansågs som den enda framstående i riket (utom grefve Johan Gabriel Stenbocks). Att Carl Gustaf Tessin vid samma tillfälle kallar Mijtens "en gammal färgskämmare" och även annars talar illa om hans konst, tycks visa att Mijtens vid mitten af 1700-talet var fullkomligt bortglömd, åtminstone sådan han varit under sin bästa tid. Sedan finns han ej heller mycket omtalad. Först genom konstföreningens utställning 1841 och Nils Arfwidssons anmälan av honom i Frey återupptäcktes han; och man fann då, att Sverige i honom ägt en konstnär av sådan betydelse, att han kan mäta sig även med våra största mästare. Hans inflytande på den svenska konstens fortbildning blev dock ej särskilt stort. David Klöcker Ehrenstrahl och David von Krafft ställer honom i det avseendet fullkomligt i skuggan.